Landa-pressen har diskuterats länge och flitigt. Resan för Benny Landa började tidigare än så. Vi satte oss ner med Indigo-skaparen för att prata teknik, leverans och framtid.
Påfåglarna skrek i den engelska parken. Här hade vi suttit och haft idémöten förr – bara några kilometer från Londons M25, som med sina sex filer ständigt pumpar trafiken i en stor cirkel runt London.
Året var 1992 och min vän Clive Goodacre hade nyss sagt upp sig från Crosfield Electronics. Då var Crosfield en världsledande producent av bildscannrar och deras vd hade adlats av engelska drottningen. Ingen visste då att digitalkameran några år senare skulle ta över och göra Crosfields produkter meningslösa. Så det var ett stort steg som Clive tagit och nu ville han att jag skulle träffa en ung man från Israel, som han bestämt sig för att jobba med.
Vi tillbringade sedan eftermiddagen med att brainstorma idéer kring hur man skulle kommunicera hans produkt. Mannen heter Benny Landa och hans produkt hade namnet Indigo. Vad den gjorde var att digitaltrycka med färg i en kvalitet som kunde konkurrera med offset. Eller rättare sagt – Benny Landa hade en vision om att maskinen skulle kunna göra det.
Försäljningen startade och regeln var att man måste köpa två maskiner. I princip krävdes samtidigt en heltidstekniker eftersom maskinerna stod mer still än de var igång. Några år senare träffade jag Benny Landa i Israel och han berättade om sin ambition att trycka som bilderna i National Geographic. Jag berättade detta för en svensk tekniker som suckade tungt: ”Jag önskar att han hellre fick det vi redan sålt att fungera bättre.”
Men åren gick och Indigo blev allt bättre. Ändå var det först när HP köpte hela företaget som den dramatiska skillnaden uppstod. Allt från mjukvaran till konstruktionen gjordes om från grunden, för att skapa en industriell maskin som kan vara i drift 24 timmar om dygnet. Faktum är att användare som kör väldigt många timmar också vittnar om att maskinen i stort sett aldrig har problem.
Landa hade dock svårt att falla till ro och snart var han igång med nästa projekt – solfångare. I samma veva kom han i kontakt med nanoteknologin. Han funderade på hur detta skulle kunna användas i tryckning, men denna gång ville han inte arbeta med toner utan med bläck (inkjet).
Det är lättare att förstå Landa-pressen om vi börjar med att titta på hur Indigo-pressen arbetar. I en klassisk tonermaskin laddas trumman så att den drar till sig toner på de tryckbärande ytorna. Toner består till 98 procent av plast. När man värmer papperet så smälter tonern fast.
I Indigo har man ett koncentrat av toner, som hos kunden blandas med ett lösningsmedel. Denna våta färg överförs till den elektriskt laddade trumman och sedan över till en hundra grader varm gummiduk. Där torkar färgen fullständigt innan den överförs till papperet. Lösningsmedlet tas om hand och används om och om igen i den slutna maskinen.
I en bläcktryckpress har man istället 98 procent vatten, som bär pigmentet över till papperet. Papperet får sedan torka, varpå man har ett färdigt tryck. Det finns ett antal problem med den här tekniken. Bläckhuvudena ligger drygt en millimeter över pappersbanan. Detta för att de inte ska riskera att träffas av papperet och därmed skadas. Papperet rör sig framåt när bläcket är på väg ner. Det skapas turbulens mellan papperet och bläckhuvudet, så det är svårt att säga exakt var bläckdroppen hamnar. (Tänk att det är som att cykla i regn. Vattnet kommer från precis överallt.) Dessutom innehåller tryckpapper normalt runt 50 procent fuktighet. När det blöts ner av bläcket så sväller pappersfibrerna. Det är inte säkert att de formar sig på exakt samma sätt när de torkar.
Benny Landa har i sin nya press siktat på hög tryckkvalitet, samtidigt som han velat komma åt det låga pris som tryck med bläck innebär. De här önskemålen har han kombinerat med sina tankar från Indigo. Det har lett till följande: I Landas maskin sprutas bläcket ut på ett transferbälte (inte en trumma som i Indigo). Alla färgerna sprutas på efter varandra.
Detta bälte är uppvärmt. Därför hinner inte punkten sprida sig speciellt långt innan vattnet torkat bort och den lilla punkten kvarstår. Punkten är bara 500 nanometer tjock. Det gör att ingen kant eller upphöjning uppstår.
Bältet roterar runt en vändtrumma och på undersidan överförs färgen till papperet, där det klistrar fast, eftersom pigmentet ligger i en polymer. Om papperet ersätts med en film – eller något annat material – så är det inget problem. Det mottagande materialet behöver inte heller förbehandlas på något sätt, för att få trycket att fästa och tryckpunkten
att bli stabil.
De bläckhuvuden som används är samma piezohuvuden, Fujifilm Dimatic Samba, som sitter i Heidelbergs bläckpress och i Fujifilms egna tryckpressar. De senare har Fujifilm redan fem års erfarenhet av. Anmärkningsvärt här är att Fujifilm och Heidelberg talar om 3 000–4 000 ensidiga tryck per timme, medan Landa planerar att trycka med 13 000 i timmen när de under 2017 börjar ställa ut pressar hos testkunder. I visionen talar Landa dessutom om rotationspressar med hastigheter på uppåt 40 000 sidor B1 i timmen.
Vis av skadan med att börja ställa ut maskiner för tidigt, så är Benny Landa mycket försiktig med att ange några leveranstider för pressen. När han ställde ut på Drupa 2012 så räknade han med att börja installera året därpå. På Drupa fyra år senare talar han fortfarande om nästa år.
– Mycket har förändrats sedan vi möttes här för fyra år sedan, säger han när jag får en kort audiens trots hans stenhårt planerade almanacka under årets Drupa.
– Kemiföretaget Altana, som är huvudägare i BMW, är en av våra nya ägare. De har stor teknisk kompetens och en enorm ekonomisk styrka, säger han och fortsätter:
– För fyra år sedan visade vi prototyper. Nu visar vi robusta maskiner som trycker på alla papper och med lägsta tryckkostnaden i branschen. Vi har fördjupat vårt samarbete med Komori. En orsak till att lanseringen dröjt, är att de maskiner vi nu pratar om är robusta produktionsmaskiner av en helt annan kaliber än de vi visade för fyra år sedan. Vi har också kommit längre i samarbetet med Efi på rippsidan. De kan nu erbjuda oss 80 gigabyte rippad data i sekunden.
Att det finns gott om pengar är det ingen tvekan om. Det sägs att Altana investerat nära en svensk miljard kronor i Landa. Trots att företaget ännu inte har någon släppt produkt, så hade de den näst största montern på Drupa. Bara köparen av Indigo – HP – hade en större.
Men även om de har pengar så måste de ändå börja fakturera. Jag pressar Benny Landa för att få någon indikation på leveranstider. Han säger då att S10, som är B1-arkpressen med Komori-matning, kommer ut till kunder i början av 2017. Några månader senare lanseras pressen under Komoris namn. Då heter den Komori NS40, Powered by Landa.
Båda pressarna trycker på en sida med 13 000 ark i timmen. Vill man trycka tvåsidigt får man vänta på S10P, där P står för perfector. Där vänds arken och förs tillbaka, för att även tryckas på baksidan i samma arbetsgång. Hastigheten minskar då till 6 500 ark per timme.
Fördelen där är att man kan personalisera både fram och baksida, eftersom man har full koll på vad som tryckts på framsidan av arket. Om man först trycker ena sidan och sedan tar den tryckta högen, vänder den och matar in på nytt, så är risken alltför stor om man vill vara säker på att tryck till samma person hamnar på samma ark. Därför sägs också tydligt att S10 främst är tänkt för kartongproduktion.
– Vi har stor kapacitet och många order men kan inte säga hur många maskiner vi planerar att producera och när de kommer att ställas ut. Vi kommer att öka produktionshastigheten så fort vi kan. Men vi vill säkerställa att varje press är av högsta kvalitet och fungerar perfekt.
Benny Landa vill inte säga något om när övriga maskiner kommer på marknaden. Han nämner bara att att maskinen med nano-metall har hög prioritet. I dag är det så att om man vill ha guld eller silver på trycket, så använder man en folie, från vilken man präglar de områden som man vill ha metall på. Det blir väldigt mycket spill i form av all den del av folien som inte används.
Med Landas teknik är det tänkt att man istället lägger på deras mycket tunna lager metallfärg. Man sparar alltså både på att lagret är så tunt och på att man bara sprayar metall på de tryckbärande ytorna. Det här är en maskin som har hög prioritet hos Landa.
Näst i tur står sedan rotationspressarna. Även där tänker Benny Landa börja med att tillgodose förpackningsföretagens behov. Det gör han med W10 för flexibla material. Efter det tänker han sig sedan en kombo av två maskiner, kallad W10P, som vänder sig till tidnings- och tidskriftsbranschen men även lämpar sig för tryckning av direktreklam. Det är den maskinen som ska klara 34 000 tryck i timmen, eller motsvarande två miljoner magasinsidor på ett åttatimmars skift.
Landas pressar jobbar med fyrfärg. Jag är lite tveksam till att första produkten är förpackning. Där är man ju van vid att blanda pms-färger för att få exakt rätt nyans.
– Jag hävdar att vår vår color gammut är så stor att vi täcker fler färger än hexachroma separationer och att vi klarar alla logotyper, säger Benny Landa och syftar på den sexfärgsseparation (cmyk, ljusgrön och purpur) som används när ett stort färgomfång ska täckas, säger han och fortsätter:
– Dessutom är våra färger redan godkända av Ingede, som granskar utifrån ett återvinningsperspektiv.
Precis innan vi skiljs så märker jag att det är något mer som Benny Landa vill berätta. Han har märkt att jag tycker det går lite segt med utplaceringen av maskiner. Landa menar att maskiner redan står eller är på väg till kunder. En till Colordruck i Tyskland och en till Imagine i USA, den tredje installeras hos Elanders i början av 2017.
