Alla människor ska dö. Låt oss börja med att slå fast det. Några får förmånen att leva ett långt liv medan andra dör tidigare. Men alla ska dö.
Som skåning hade jag förmånen i helgen äta gås på restaurang med några goda vänner. Hon är sjukhusläkare och möter dagligen personer som tillhör olika riskgrupper. Ändå väljer hon att gå ut med goda vänner och äta. Tar det försiktigt, vi satt ett per meter från nästa sällskap och spritade oss. Men vi undvek inte att träffas. Minimerade bara risken.
Nu funderar du över kundbesök, julbord och after work. Många avstår helt från allt detta. Men det finns ju också varianten att du tar en promenad med kunden och diskuterar era långsiktiga affärer. Det kan ju också vara så att personalen går ut fyra och fyra och äter julbordet. Och att after work organiseras så att man köper in något att dricka till företaget och organiserar så att man umgås två och två och träffar olika varje vecka.
Jag frågade kring våra höga dödstal i Sverige. Fick veta att om någon fått en coviddiagnos och dör inom en månad efter det, så registreras det som covid, även om personen också hade kol, långt gången cancer eller var gammal och mycket skröplig. En varm sommar, som den vi hade för två år sedan, dör det fler än vad det gjorde i corona denna sommar – bara som en jämförelse. Och varje gång jag sätter mig på cykeln eller i bilen riskerar jag att bli en av de 20 000 människor som årligen skadas i trafiken.
Varför säger jag detta?
Därför att jag upplever att en del grafiska företag har blivit helt förlamade av oro över situationen med corona. När corona är över så kommer fortfarande några tusen att dö i influensa varje år. Lika många i andra virussjukdomar. Och 10 000-tals kommer att bli skadade i trafiken.
Så antingen hittar du nu en rimlig balans mellan risk och skydd av anställda på ditt företag. Eller också gör du det aldrig. För det är farligt att leva och det är farligt att arbeta. Men det är ännu farligare att låsa in sig i tron att världen kommer att vara påtagligt mindre farlig om ett eller två år.
