Jag fick min första bärbara mac 1989, när jag arbetade som assistent till koncernchefen på Elanders. Den var närmast att beskriva som släpbar, för med sin rejäla väska så vägde den nära tio kilo. Men den gav mig friheten att röra mig dit jag ville och ändå kunna sitta och jobba. Speciellt besvärligt var det varje gång jag skulle med färjan till Köpenhamn, för datorn skulle tulldeklareras. Den var ju ett stort värde som flyttades över gränsen.
Ett tiotal år senare hade min bärbara mac krympt ordentligt och det var självklart att den följde med över till Seybold Publishing konferensen i San Francisco. Det var en orolig tid i Apple, som låg i strid med Microsoft och det hände inte så mycket på produktsidan. Steve Jobs hade gått vidare och startat Next, som var en dator som postscript genererade direkt till skärmen.
Andra morgonen på konferensen skulle starta med en presskonferens med Steve Jobs, som några dagar tidigare återvänt till Apple. Jag kommer ihåg vem jag var på presskonferensen med. Don Carli och Oya Demerli från New York, Laurel Brunner från England och David Goodstein från Boston. Den senare var en analytiker som hjälpt till att finansiera flera av de it-företag som sedan skulle bli stora – och även många, många som vi senare aldrig hört talas om. David var glad, för han var åter på banan efter att ha varit svårt cancersjuk. Nu hade han fått besked om att han var helt återställd och det var med stor energi han gick in i arbetet.
Morgonens konferens startar med att Steve Jobs kliver upp på scenen. Han berättar om hur glad han är att vara tillbaka, men går nästan direkt över i att berätta att han tagit med sig en vän, som han var hemma och hälsade på kvällen innan. Han ber oss välkomna personen och vi applåderar vänligt och entusiastiskt, för redan då hade Steve Jobs kultstatus i våra ögon.
Chocken blir total, när personen som kommer in på scenen är ingen annan än den onde själv – Bill Gates. Det blir tyst och förvirrat. Sedan berättar Jobs att när han tillträdde så åkte han hem till Gates och de hade en trevlig middag och delade några öl. Därefter bestämde de sig för att göra de hundratals jurister arbetslösa, som arbetade med striderna mellan de båda företagen. Apple slutade bråka om att Microsoft snott Apples ikoner och Microsoft gjorde Office-paketet tillgängligt för Mac. Dokument skulle nu kunna flyttas mellan de båda plattformarna. Wow!
Fortfarande när det var dags för middag den kvällen, var vi förvirrade och hade mycket att prata om. Men parallellt med dagens upplevelser gick mycket av tiden till att höra David Goodstein berätta om sina visioner när han nu var åter på banan. Han höll bland annat på med ett mjukvaruföretag som producerat en produkt som hette Photoshop.
När vi skiljdes den kvällen, kändes det som att något magiskt hade hänt – både på morgonens scen och i att vår vän var åter efter sin kamp med cancern.
Det blev sedan till många fler fascinerande presskonferenser med Steve Jobs. Jag kommer bland annat ihåg en, där han spontant pratade från scenen i en timme. Bredvid mig satt hans assistent med ett stoppur och ett manus. På manuset var markerat vid vilken tidpunkt Steve Jobs skulle vara på en viss punkt. Inom några sekunder så var Steve Jobs precis där i manuset, som han skulle. Den där spontana pratstunden på en timme var alltså ett manus som Jobs, likt en skådespelare, hade lärt sig utantill och sedan exakt följde. Det sägs att Steve Jobs var noga med detaljerna. Sanningen var nog snarare att han var extremt noga med att allting skulle vara rätt. För oss svenskar innebar det bland annat att Apples produkter bara får packas i kartong från Iggesund, vilket var det enda som kändes tillräckligt kvalitativt.
Den magiska kvällen var sista gången vi träffade David Goodstein. Några veckor senare kom cancern tillbaka med fruktansvärd kraft och två månader senare var han död.
