De senaste åren har Adobe PDF Print Engine, APPE, varit avgörande i effektiviseringen av de grafiska arbetsflödena. Nu tar Adobe ytterligare ett steg med en ny rippteknik som ser till att tryckpressar och printrar kan maxa sin produktionshastighet.
APPE är en avgörande teknisk komponent i det grafiska ekosystemet, från transaktionsprint, till sign- och display-produkter. I grund och botten är APPE en arbetsflödesmotor som renderar original till raster. Den färdiga bitmappbilden kan instruera olika typer av printutrustning om hur bilden ska produceras, från inkjet till plåttillverkning.
Adobe släpper uppgraderingar till APPE vartannat år. Vi fick tillfälle att prata med produktchefen för APPE, Mark Lewiecki, som gav oss en inblick i hur Adobe arbetar med sina uppdateringar. APPE:s så kallade Software Development Kit, SDK, säljs till OEM:er, snarare än till slutanvändare. Adobes samarbetspartners använder denna SDK för att förse sina produkter med rippfunktioner. Den senaste versionen som vi har sett närmare på är version 3.7. Vad denna sjua står för i versionsbeteckningen vill inte Adobe tala om. Hur som helst, så är 3.7 en så kallad ”point release”, vilket betyder att den är en reaktion på ett önskemål eller krav från en samarbetspartner. Denna uppgraderingsfilosofi gör det möjligt för Adobe att svara på specifika krav, till exempel om en aktör utvecklar en ny progrmavara som behöver ripp-support. Som OEM behöver man inte få med alla funktioner från APPE, men Adobes lösning har blivit den mest spridda ripp-tekniken i den grafiska världen.
Ripp inte alltid en ripp
En ripp skapar pixlar utifrån geometriska vektorformer. Eftersom det är detta som APPE gör, så är det i grunden en ripp. Programmeringsspråket Adobe Postscript var en av de första ripparna som hade stöd för flera typer av printutrustning. Postscript var en av flera avgörande tekniker som banade väg för den digitala publiceringsrevolutionen år 1984. Det var enormt framgångsrikt och påverkade alla områden i den grafiska världen. APPE är efterträdaren till Postscript och gör ungefär samma sak – fast med pdf-filer, snarare än Postscript-filer. Men till skillnad från en ripp skiljer APPE innehåll från processdata genom Job Definition Format/Job Messaging Format (JDF/JMF) för att beskriva tryckjobbet och egenskaperna för tryckpressen eller skrivaren. Det öppnar dörrar för alla möjliga slags innovationer i arbetsflödet.
APPE är en printplattform och en allmänt vedertagen renderingsteknik för pdf-filer. Det är en renderingsmotor som kan hantera högupplöst printdata genom produktionskedjan. All data visas konsekvent i alla led – förhandsvisning, korrektur, plåttillverkning och tryck. Det betyder att förhandsvisningar och slutligen trycket ser likadant ut och att formgivare som arbetar med Adobe-verktyg som Indesign, Illustrator och Photoshop kan vara säkra på att det inte händer något med deras arbete längs vägen.
Den underliggande tekniken i APPE innefattar komponenter som även återfinns i Acrobat och verktygen i Adobe CC: Eftersom dessa verktyg delar funktionsbibliotek kan Adobe bidra till högre stabilitet i hela arbetsflödet.
Utvecklingsteamet bakom APPE testar kontinuerligt nya situationer för att förbättra funktionaliteten. För varje större uppdatering har man kunnat ökat prestandan med 10-15 procent och detta är förmodligen en av anledningarna till varför APPE:s marknadsandelar ökar i branschen, från transaktionsprint till storformat. Inom civiltryck har Adobe en marknadsandel på 70-80 procent.
Mercury
I och med APPE 3.0 lanserade Adobe sin ripparkitektur Mercury. Denna hanterar hårdvaruresurser för att effektivisera processer och för att skapa en skalbar lösning. Adobe arbetar med en arkitektur med parallellprocesser för att få ut så mycket som möjligt av hårdvaran. Processortillverkarna har slutat att öka klockfrekvensen i sina processorer. Istället lägger de till fler körnor för att förbättra prestandan. Flerkärniga processorer kan köra flera programinstruktioner samtidigt. Vad Mercury gör är att koordinera flera APPE-processer över processorkärnorna för att på så sätt hantera stora datavolymer effektivt. På så sätt behöver inga tryckpressar stå och vänta på data.
Flerkärniga processorer är inte något nytt för den grafiska branschen. Variabeldata och publiceringsteknik har förbättrats genom ökad datorkraft det senaste årtiondet. Det nya är att Adobes filosofi här bygger på att dra nytta av dessa processorer genom att dela upp ett tryckjobb och pytsa ut det på flera processorkärnor. Tanken är att man då kan processa en fil snabbare. Ett tryckjobb på tio sidor kommer snabbare till printern om varje individuell sida hanteras av en processorkärna.
Ett exempel på hur detta kan se ut i verkligheten är Efi:s Hyper Rip. I den senaste versionen delas ett tryckjobb upp och sprids ut på fyra processorkärnor. Det finns också en funktion för att kringgå rippkön, en gräddfil.
Inom transaktionsprint med stora mängder variabeldata är denna typ av datadistribution kritisk för att få alla skrivare att köra på max. Fujifilm använder denna typ av arkitektur i sitt arbetsflöde XMF. Även Efi:s senaste version av Fiery för arkmatade pressar och skrivare använder denna typ av lösning. Xerox iGen 5 använder tekniken i form av Fiery FS200 Pro. Inom transaktionsprint har vi lösningar som Ricoh Pro VC60000 med flera och här återfinns också APPE 3.0. Ricoh har dock inte kommenterat själva Mercury-tekniken.
Adobe är mer eller mindre ensamma på denna arena. Men det finns en konkurrent – Global Graphics. Med sina ripplösningar Harlequin och Jaws kan de också rendera pdf:er i så kallat native-läge. Precis som Adobe säljer företaget sin rippteknik som en SDK till kunder som HP och Wasatch. I vissa fall garderar leverantörerna sig och erbjuder både Harlequin och APPE, främst inom storformat.
Adobe har rönt stora framgångar med APPE inom storformatsprint och ser ut att fortsätta så. Deras främsta samarbetspartner är Onyx, Colorgate, Efi, Agfa Graphics och Caldera. Onyx erbjuder APPE och Jaws med Onyx Thrive-ripparna. Colorgate använde både APPE- och Harlequin-teknik i en och samma produkt, men släppte Global Graphics för några år sedan.
Storformatssektorn har varit lönsam för Adobe och man har tagit fram en rad nya funktioner de senaste åren. Ett exempel på detta är att många storformatstrycksaker ofta måste trimmas och skäras efter utskrift. Traditionellt definieras skärlinjer som dekorfärger och skickas med i rippen för utskrift, varpå efterbehandlingen tar över och trimmar utskriften. Adobe har lagt till denna funktion i APPE 3, något som används av flera av företagets samarbetspartner.
Sedan lanseringen i september 2013 har det släppts ett stort antal produkter baserade på APPE 3. Esko Imaging Engine 14, till exempel, var ett tecken på att Esko ändrat sin strategi gentemot Adobe. HP Designhet Z7200 och Pagewide XL8000 i Pagewide XL-serien, använder båda APPE-tekniken. Agfa Asanti, Agfa Graphics arbetsflöde för storformatsproduktion och företagets Jeti-maskin använder också APPE. Océ använder tekniken i sin Colorwave 9000, tidigare Velocity, och den sitter också i Memjets maskiner. HP Indigos lösningar för förpackningsproduktion, 6800, 20000 och 30000, använder rippar från Esko med APPE-teknik. Likaså sitter det APPE-teknik i högvolymsmaskinerna Truepress 520 HD och Ricoh Pro VC60000. Andra användare av APPE är Konica Minolta i deras KM1, Fuji Xerox 1400 samt Fujifilm Jetpress 540W och 720. Xeikon har samarbetat med Adobe de senaste åren och nyligen aviserade företaget att man använder Mercury-tekniken i sin frontendlösning X-800 DFE.
Vi skulle kunna fortsätta ge många exempel. Adobe expanderar kontinuerligt sin produktportfölj, men de släpper inte tryckindustrin. Med APPE-tekniken har man förbättrat arbetsflödena, precis som Postscript förbättrade tryckprocessen. Det är därför vi ser fram emot nästa version av APPE, som kommer att släppas, förr eller senare. När denna släpps till Adobes samarbetspartners vet vi inte, men det hänger med största sannolikhet ihop med släppte av PDF 2.0, som har en rad förbättringar för den grafiska branschen. Denna version har varit under utveckling sedan 2009 och det är nu upp till en ISO-kommitté att avgöra när den ska släppas. Förhoppningsvis publiceras denna ISO 32000-2, som den heter, någon gång nästa år. Skulle de släppas samtidigt skulle det verkligen röra om i arbetsflödesgrytan.